Droppen som urholkar stenen, eller Om konsten att pricka rätt.

 Droppen som urholkar stenen, gör det ju som bekant inte genom sin mängd, utan genom att falla ofta. Numera känner jag även till en parafras; Droppen som inte kunde fuktskada huset. Varken genom sin mängd, eller genom att falla ofta. För den föll fel.

Jag ville väldigt gärna ha det där jobbet. Det ska jag erkänna. Språket är min lycka, skrivandet mitt kall. Men inte utan min bok. Min bok vill jag ha med mig till mitt nya kontor i Stadshuset. Likaså min flagga. Min fina EU-flagga som jag fick av Åsa när hon flyttade. Åsa saknar jag också understundom. Men hon fanns inte på vinden. Det gjorde däremot flaggan. Och boken.

Magnus är en god sambo. Och tålmodig. Klart Annelie ska upp på vinden, hon vill ju ha med sig sin bok till nya jobbet. Och flaggan. Upp på vinden klockan elva på natten. Klart vi ska hitta boken. Där. I den lådan, bakom den lådan med alla pärmarna i. Där är min bok. Tilläggas bör att vi har en synnerligen välstädad och ordnad vind. Men stor. Med många lådor. Fast jag visste var jag skulle.

Inget såg konstigt ut. Inte i taket. Inte på lådan. Ändå öppnade jag lådan. Den jag bara skulle flytta på för att nå min bok.

I lådan står en pärm på högkant. I pärmen finns en plastficka med urklippta tidningsrubriker för min undervisning. Av dessa fanns inget kvar. Möjligen en anhopning pappersmassa likt den tidning som glömts över vintern i sommartorpets postlåda. Det fina i kråksången var att plastfickan var fylld med vatten. Detta vatten var fruset och hade antagit formen av en tio centimeter bred och 29,7 cm hög iskub. Väl anpassad för vilken fredagsgrogg som helst av dignitet. Utanför plastfickan fanns intet spår av vatten, ej heller någonstans när.

Så, vad har vi nu här? Vad är konsensus?

Jo. Om jag inte hade fått det där jobbet hade jag inte behövt min bok. Hade jag inte behövt min bok så hade jag inte gått upp på vinden. Hade jag inte gått upp på vinden så hade jag inte hittat pärmen. Hade jag inte hittat pärmen så hade droppen fortsatt droppa. Hade droppen fortsatt droppa hade plastfickan svämmat över. Hade plastfickan svämmat över så hade vi haft fuktskador i taket.

Således hade vattendroppen fuktskadat huset – både genom sin mängd och genom att falla ofta.

Men hur i hela friden kan man ha sån tur? Vinden är stor. På den vinden finns bara en flyttkartong med  tio stående pärmar. Av dessa pärmar är det bara en som har plastfickor. Där föll droppen. Just precis där.

Jag skulle tydligen ha det där jobbet.

Kärleken till Värmland kan inte skrivas utan bilder.

 I dag frågade jag efter tips att blogga om. Intressant initiativ onekligen. Detta måste upprepas! In kom det ena mer intressanta förslaget än det andra. Och jag älskade dem alla. Fastnade extra gjorde Catharinas förslag, som började med kärleken till Värmland och fortsatte med en beskrivning av vad hon förknippade mig med. Det var egentligen först när jag började skriva som jag insåg att man inte kan berätta om kärleken till Värmland utan att ha bilder som de facto beskriver det samma. Hittade här en bild på den traktor, en Volvo BM 10 med gasolstart, som är lite av kärnan i berättelsen om Värmland och potatishandlarens dotter, men inser att ingen rättvisa kan skipas med från nätet lånade bilder.

Den uppmärksamme säger nu genast; på Facebook bildbeskriver du Värmland under rubriken ”Ångest”. Vad är skillnaden?

Vi talar om Kils asfalt och Hôlmens potatisland, om min grundskola och mina sommarlov. Vi pratar åtta år och sexton. Vi pratar natt och dag. Jag återkommer i ärendet, lovar.

Tack Catharina, du gav mig ytterligare en anledning att åka hem till Värmland, leta igenom gamla bilder, höra pappa berätta, skanna och skriva ner. Jag återkommer!

Ps, jag kollar som vanligt om det finns någon Snöboll att ta med hem…

Djuriska myter och missförstånd

Även om du håller korpgluggarna öppna, är det inte alltid säkert att du förmår se alla liknelser som passerar. Vissa kan ju de facto välja markvägen, vilket gör dem svåra att upptäcka för den som befinner sig högst upp i tornfönstret på kyrkan. Det är nämligen där de korpgluggar finns som vi använder som symbol för att man kan se långt och mycket.

Vad kan du då stöta på för djuriska myter på hög höjd? Kanske en örn? Gott nog. Räcker för ett örngott. Dessvärre har varken fågeln eller snasket något med ditt kuddöverdrag att göra. Örn är en fornsvensk språkvariant av ”öron” medan ”gott” kommer sig av det gamla ordet för orka ”gitta”. Att orka. Att ta tag i. Att fånga upp. Hänger du med? Annars behöver du ett örngott, för det betyder således ”något som fångar upp öronen”.

Vi kliver ner på marken och hoppas att jag inte gör dig en björntjänst genom att berätta att en sådan inte alls är förväntat stor. Lätt att så tro, väl? En björn är ju stor. Jättestor. I själva verket finns det att läsa bland fablerna om den tama björnen som av kärlek till sin sovande ägare, med en kastad sten ville befria honom från en störande fluga i pannan. Tjänsten ändade dessvärre i att ägaren i fråga sover ännu. En björntjänst gör alltså ingen glad.

Och är vi inte glada så gråter vi. Stora, stora krokodiltårar. För det är ju ett stort djur, alltså kommer stora tårar? Vanlig tolkning, men icke med sanningen överensstämmande; krokodilen gråter – men syftet är att locka till sig bytet, likt ett barn gråter sig till tröstande sympati. Olof Kolmodin tog hyckleritanken ett steg längre och menade att den även gällde kvinnan. Men så kan det väl ändå inte vara?

”Tro thessa tårar ei:

tro förr en crocodil

som gråter sig til rofv

på stranden in wid Nil”

(Qwinno-spegel, 1722)

Skulle en kvinna hyckla? Å nej. Bättre fungerar då en gammal Rönnbärsfilosofi. Räven sa ju surt om Rönnbären, för att han inte kunde nå dem. Hellre det än förringa sin egen suveränitet. Dom var ju ändå sura. Vad är en bal på slottet? Tråkig, trist och…

Skev straffrätt?

I dag skriver Madeleine Leijonhufvud på DN Debatt om skevheten i det svenska rättsystemet. M. problematiserar hur det kan vara värre att fuska med TV-licensen än att utsätta ett litet barn för den fruktansvärda situation det kan innebära att förlora all sin trygghet när föräldern är stupfull.

”Att uppleva en vårdnadshavares berusning är en fruktansvärd upplevelse för ett barn. Hela dess tillvaro gungar, all trygghet är borta, den vuxnes beteende skrämmer, barnet upplever en total hjälplöshet. Många har vittnat, böcker som Susanna Alakoskis ”Svinalängorna” och Åsa Linderborgs ”Mig äger ingen” vinner priser och säljs i massupplagor. Vuxenvärlden läser, gråter – men sedan?”

Risken finns – när jag nu länkar den här artikeln – är att jag får kritik från en ansenlig mängd vänner, mammor, pappor och allehanda kloka samhällsmedborgare som, liksom jag, tycker om att dricka lite rött vin till maten. Men, handen på hjärtat, har du känt att berövar ditt barns hela trygghet och sätter dess tillvaro i gungning (eller din egen), med det där vinet? Om så är fallet, kanske du ska ta till dig kritiken, inte för måltidsdrycken.

För visst finns det en viktig poäng i själva skevheten som M. skriver om? Är det inte galet någonstans när du kan underlåta att hjälpa en döende människa i tunnelbanan och gå ostraffad därifrån, medan du kan få skaka galler i ett år för undanhållande av momsen? Eller supa dig redlös i ditt barns sällskap utan så mycket som en reprimand, medan barnet tar skada för livet?

Jag läste en artikel i Eskilstuna-Kuriren för något år sedan, där man försökte redogöra för ett åtal i Tingsrätten. Jag kommer inte exakt ihåg innehållet nu, men det handlade i alla fall om en styvfar som åtalades för misshandel av en styvdotter i en trappuppgång. Summa summarum kunde man räkna ut att mannen ”hamnat i” slagsmål med barnets mor under en fyllefest och dottern hade gått emellan för att skydda modern och då fått sitt huvud dunkat i trapphusgolvet. Det framgick inte hur gammal dottern var, men oavsett så var styvfadern inte äldre än att vi kunde räkna ut att dottern var under myndighetsålder. Fem år, eller femton, spelar det någon roll? ”Föräldrarna” söp sig redlösa med barnet i samma lägenhet och försatte barnet i en situation där hon blev nödd och tvungen att ”rädda” sin mor.

Åtalet handlade om misshandel. Det är ett brott att misshandla oavsett ålder, men vilket brott begick modern, från alla första början? Värt att fundera på.

Den slutliga frågan är oundviklig, den dyker alltid upp när dylikt diskuteras. Hur kontrollerar man? Och ska vi? Hur styrker man? Och måste vi? Hur dömer man? Och bör vi?

Ja, det vill jag överlåta till andra att fundera över, jag har ingen expertiskunskap. Visst förstår jag att man inte kan (och inte ska) springa runt och knacka dörr med en alkoholmätare, naturligtvis inte. Men jag förstår också att det är en misshandel, psykiskt eller fysisk, att utsätta sitt barn för dylikt trauma och vill inte acceptera att en alltför rörig kontrollapparat skulle behöva hindra att vi ser över en sedan länge känd skevhet i rättssystemet.

Skiftades styret medan jag sov i natt?

I dag fick jag det månatliga nyhetsbrevet från min sons skola. I detta står att läsa: ”Politikerna i barn- och utbildningsnämnden har under åren varit tydliga med vad som ska prioriteras: Personal före lokaler.”

Jaså. Jaha.

Präglar Jante, Jeppe, Ågren eller Luther ditt liv?

Om frk. Anna Broms, den motvillige monarken Carl XVI Gustafs lärarinna i småskolan, skriver Tomas Sjöberg att ”hon skulle senare ihågkommas som lutherskt ambitiös”. Ingmar Bergman utförde stundom också ”ett lutherskt jävla skrivarbete”.

Om du själv dristar dig till en luthersk ansträngning, löper du uppenbar risk att bli betraktad utifrån Jantes perspektiv. Trotsa Jante och gör istället som Jeppe på Berget; ta dig en rejäl bläcka. Tro att du är någon och att du har något att lära ut. Därefter är det bara att vänta in herr Ågren.

Var då Luther så ambitiös? Och vem var Jante? Varför super Jeppe? Och hur kom Ågren in i bilden?

Visst var den gamle reformatorn ambitiös, inte tu tal om saken. Han ansåg att arbete skulle löna sig, men lönade å andra sidan gärna sig själv med både vin, kvinnor och lustigt lag. Så känner du att Luther knackar dig på axeln en sen fredagkväll på jobbet, så är det med all säkerhet bara för att be dig gå till Grappa och roa dig en smula.

Jante däremot, skulle enligt min mening kunna vara född i Eskilstuna, enär hans aura tycks vila över understundom politiska beslut, likväl som lutherska arbetsprestationer. När jag tänker efter kan han nog till och med vara skolad på min förra arbetsplats.

1. Du skall inte tro att du är något.
2. Du skall inte tro att du är lika god som vi.
3. Du skall inte tro att du är klokare än vi.
4. Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi.
5. Du skall inte tro att du vet mer än vi.
6. Du skall inte tro att du är förmer än vi.
7. Du skall inte tro att du duger till något.
8. Du skall inte skratta åt oss.
9. Du skall inte tro att någon bryr sig om dig.
10. Du skall inte tro att du kan lära oss något. (Snott från Wikipedia)

Nu var inte Jante en ”han” utan en stad. En fiktiv stad i Aksel Sandemoses roman En flykting korsar sitt spår (1933). Förebilden för staden var Aksels egen och den präglades av ständig missunnsamhet och avundsjuka. För den som inte kände sig värdelös nog skapade Sandemose också ett elfte bud som handlade om att ”tror du inte att vi vet något om dig?” som han kallade för strafflagen. Här kunde du vara helt säker på att du kunde fällas för alltid något elände, enär strafflagen är helt ospecificerad.

Tvärtom då, med Jeppe. Denne ständigt missförstådde och av sin hustru misshandlade och bedragne suput. En gång av alla dessa dagar som han söp sig full och somnade på gödselstacken, bestämde sig stadens baron för att spela honom ett spratt. Man för honom till Herrgården och klär honom fint medan han ännu är berusad och sovande. Väl vaken köper han hela konceptet och tror att han är baron i byn. Han trodde således att han var något.

Ludvig Holberg ville med sin komedi kritisera människors förmåga att alltför snabbt suga åt sig makt när tillfälle ges och med det berömda citatet ”alla veta att Jeppe super, men ingen frågar varför” ville han sätta fokus på hur man mer pragmatiskt bort lösa problemen.

Kvarstår Ågren. Omsjungen av många, rädes av fler, avskydd av de flesta. När du likt Jeppe tog ett par glas för mycket, knackar Ågren på din axel dagen efter och berättar att du nog bort skippa de sista glasen, den sista flörten, eller det förlupna ordet. Bakfyllan personifierad har klivit in i ditt rum. Detta till trots att ej heller han är en ”man” utan ett anagram, en omkastning av bokstäverna i ”ånger”, helt enkelt.

Mitt namn är Ågren

Jag kommer stilla

Mot mig blott föga albyl förmår

jag sitter hos dig när du mår illa

och dagen efter för dig gör svår.

(J-O Wallin)

Dagens lågvattenmärke?

Halleluja – Nike Hydraulics är räddat!

Så formuleras rubriken på sidan 7 i dagens EK, eftersom den nye ägaren har en kristen tro.

Hur tänkte ni nu, Eskilstuna-Kuriren?